Spaning från Tornet

Efter kaoset på Charles de Gaulle-flygplatsen i Paris där folk var arga, ledsna och en allmänt destruktiv stämning rådde var det skönt att åka därifrån. Fick vänta på bussrundturen till hotellen 1 timme i stekande sol. När den äntligen kom blev den överfull direkt och några av oss blev tvungen lämna vårt rullbagage i bagageluckan baktill. Bussen rullar vidare mot hotellen där passagerare hoppar av eftersom. Vid vårt hotell (som var det sista) öppnar chauffören bakdörrarna och där finns bara 1 väska. Inte min !

Där tar mitt tålamod slut. Jag saknar nu 2 bagage !

Jag berättar för busschauffören med STORA bokstäver vad jag tycker om resan, Frankrike och deras körstil ! Jag involverar franska revolutionen, Napoleon Bonaparte, Ludvig XVI och slaget vid Waterloo !
Jag gör det på svenska, engelska, dialekt och teckenspråk !

Mannen förstår, stryker min arm och utstöter ett kvidande läte. Han krymper och blir en halvmeter hög. Sen tar han sin telefon och ringer många samtal.
Jag står intill och väser ord som Guantanamo, Bastiljen, dynamit....

Han får tag i min väska som nu finns på en annan buss körandes runt-runt. Han vill att vi åker rundan en gång till för att träffa busschauffören med min väska. Men först är det skiftbyte och en ny busschaufför kliver på. Det visar sig att han är den sämsta chaufför i hela Europa inklusive trafiken på månen !
Han tvärbromsar, gör fingret åt andra trafikanter, rivstartar så folk ramlar ikull. Vi på bussen räddar flera personer och blir duktiga på att fånga gamlingar.
Jag tar lyra på en herre med hatt vars stora plåtväska kommer surfande över hans rygg.
 
Jag och en äldre kvinna tittar på varann och hon nickar mot chauffören, gör ett tecken med fingret över halsen och vi ler. Härligt med kvinnor i samförstånd !

Så händer det. Mitt i en korsning med massor av trafik nitar han. Pekar på mig och en buss som står parkerad 30 meter bort.  -Lady, luggage !
Han menar att jag skall springa till bussen för att hämta väskan. Jag våndas över att lämna bussen (då är jag utan alla bagage, min släkting, hotellet). Springer fram till chauffören och pekar på handbromsen och får honom att lova att inte köra iväg (använder mig av beprövad hunddressyrteknik och läten).

När jag slänger mig av bussen och lägger benen på ryggen hör jag honom ropa efter mig:
RUN LADY RUN !!!!   RUN LADY RUN !!! 
  
Framme vid nästa buss sliter jag tag i min väska och lämnar en chockad chaufför med munnen formad till fågelholk.
När jag rusar tillbaka till bussen vet jag att det kommer att bli en rivstart av den galne busschauffören så jag slänger mig runt en stolpe och ser att den gamla damen tittar på mig. Telepatiskt berättar hon att hon vill ge mig en medalj för att jag lurat galningen och lyckats hålla mig på fötter.
Vi tittar bägge på vårt hatobjekt som håller i ratten för att se hur vi skall designa vår gemensamma woodoo-docka. Ett franskt-svenskt handarbetsprojekt startade där...

To be continued....